Content Stats & Analytics for @saraflyckt

Sara Flyckt
@saraflyckt

16,604 followers

Jag har många gånger funderat på hur jag på bästa sätt ska beskriva sjukhustiden. Det går ju inte att jämföra med något annat. Men om jag ska dra en liknelse, så skulle jag säga att det blir som ett jobb. Ett jobb som du till en början inte tycker om, men som du tillslut känner passionerat för. Som du investerar din själ i. Du åker dit ofta och stannar över tiden utan en tanke på vad lönen blir. Du är där för att du brinner för det. För att du måste uppnå resultat. Livet för många inblandade hänger på det. Samtidigt blir kollegorna din familj. Alla agerar HR och stöttar varandra på en nivå djupare än någon annan nivå. Det finns empati, förståelse, gemenskap. En tyst tröst bara genom en närvaro. En blick. När någon ny börjar tar du emot dom med öppna armar. Känner sorg för dom. När någon slutar får du inte alltid veta varför. Någon kommer inte dit mer. Man undrar om slutet var lyckligt, eller om det blev en mardröm. Tiden tickar på och du känner dig hemma i lokalerna. I matsalen. I korridoren stannar du för att byta några ord och visa stöd. Du lämnar en gåva utanför någons dörr, när isoleringen är ett faktum. Sen sammanstrålar man några veckor senare i fikarummet. Skrattar lite ironiskt åt att det en gång fanns en annan verklighet utanför. Det är bara här inne, som allt känns som vanligt nu. När du går ut, känner du dig utlämnad, som en utomjording. Som någon, annan. Och så plötsligt en dag är det över. Du ska inte åka dit mer. Du får inte bo där mer. Du får inte vara där eftersom ditt barn är död nu. Du hinner knappt säga adjö. Du hinner inte förstå att det liv du levt senaste två åren, inte längre existerar. Dom små träffarna i korridoren eller i fikarummet är över. Kollegorna får klara sig utan dig nu. Och du får klara dig utan dom. Du har inte längre något syfte, inte något resultat att uppnå. Det finns inte längre någon tröstande förståelse från en mamma i rummet bredvid. Du är ensam. I den här stora världen utanför är det ingen som förstår dig. Ingen vet vilken djup avgrund din själ har blivit. Du ser upp på den stora stenbyggnaden som under lång tid var ditt hem. Och du vet, att du aldrig kan återvända dit igen. #barncancer #änglamamma